bittermaskerad

Ens medvetande gömmer sig långt bortom för alla andra människor, det är dolt med ett par ögon som visst skall representera själens spegelbild, några ben, en kalufs och annat. Medvetandet kan väl beskrivas som en trädgård, det kan blomma genom skötsel, vatten och värme och vissna för att kylan kommer. Blommor som skulle bli vackra, försvann och kom inte tillbaka. Vem vilka är trädgårdsmästarna i denna trädgård då? Det är människor runtomkring i omgivningen, vissa stampar ner blommor, vissa gör de vackraste blommor och vissa får frön av denna trädgård att plantera i sina egna trädgårdar. Ibland är det en evig vinter, ibland en vår, ibland en sommar och så finns det en höst. En höst där man inser att grönskan och allt annat försvinner, våren kanske inte kommer på ett tag. Skillnaden mellan det yttre klimatet kan alla årstider existera samtidigt i medvetandet.

Vissa trädgårdar har blivit för evigt stängda för allmänheten, sinnen som på något sätt börjat strunta eller totalt ignorerar omvärlden. Är total isolation av sin trädgård något bra eller dåligt? Är det en sista utväg eller bara något som blivit en vana?

Finns det öppna dörrar åt folk som gör att man kan komma in till den kyligaste trädgården som blivit stängd? Vad är en chans för något?